Geologiska grunder: Jordarter

Jordarten är det lösa material som ligger ovanpå det fasta berget. Om vi bortser från organiska jordarter, t ex torv, har jordmaterialet har någon gång brutits loss ur en bergart. Sedan har materialets avsatts på den plats det ligger. Man kan indela jordarterna på många sätt, bl a efter hur jordarten avsatts.

Jordarter i Alsace vingårdar

Platsbildade vittringsjordar bildas av att underliggande bergarter bryts ned av vatten och växter. Även om jordarten med tiden flyttar sig så avspeglar den berget. Ofta är dessa jordlöager mycket sunna, och berget kan gå i dagen. Exempel är de saniga jordar som ligger ovanpå sönder vittrad granit, och de lerjordar som bildas ovanpå den mjuka bergarten märgel.

Alluviala jordarter har avsatts på botten under rinnande vatten. Beroende på vattnets strömingshastighet och partiklarnas storlek kommer vissa partiklar att röra sig med vattnet, andra rulla fram på botten och andra kommer att avsättas. Eftersom förhållandena alltid ändras mellan olika tidsperioder blir alluviala jordarter uppbyggda av flera skikt med distinkta lagerföljder. Alluviala jordar domineras av stora partiklar, från sand och uppåt.

Kolluviala jordarter bildas genom att material långsamt flyttas nerför sluttningar. Det är alltså gravitationen som skapar dessa jordarter och man finner dem främs i botten av branta sluttningar.

Havssediment avsätts i relativt stillastående vatten exempelvis breda flodbäddar. I denna miljö kan även de allra minsta partiklarna sedimentera, och resultatet blir djupa, tunga jordar med mycket finkorning material. Denna typ av jordart hittar vi på den bördiga Plaine d'Alsace.

Man indelar jordpartiklar efter deras storlek:

Svenska	Engelska	Franska	Diameter
Block	Block	Bloc	>600 mm
Sten	Pepple	Pierre	60-600 mm
Grus	Gravel	Gravière	2-60 mm
Sand	Sand	Sable	0.063-2 mm
Silt	Silt/Loam	Vase	0.002-0.063 mm
Ler	Clay	Argile	<0.002 mm

Man skall skilja på lermineral, ler och lera. Lera är en jordart med mer än 30% ler. Tunga jordarter som inte kan klassas som lera, kallas på engelska loam, på franska lehm eller terre grasse (fet jord).

Varma och kalla jordarter

Vinrankor behöver vatten och värme.

Med vatten är det så att lagom är bäst. Jorden skall vara väldränerad men får inte torka ut för lätt. Ju grövre jordarten är, ju mer väldränerad är den.

Leror har mycket hög vattenhållande förmåga på grund av kapillärkrafter mellan lerpartiklarna. Lerjordar bli lätt alltför fuktiga vattenmättade, men om de torkar ut får växterna det mycket svårt att suga vatten ur jorden. Ren lera är därför direkt olämpligt för odling av kvalitetsviner.

Helt sandiga jordar håller väl lite vatten. Torra år kan rankorna sloka, mognaden blir forcerad och när skörden kommer saknar druvsaften balanserande syra. Det bästa är en väl avvägd blandning med ler, sand och grus med viss mullhalt.

I alla nordliga vinområden måste vinrankorna ha optimal värme druvorna skall kunna mogna under den bleka höstsolen. Därför är uppvärmningen av jorden en avgörande faktor. Tre faktorer avgör hur mycket och hur snabbt en jord förms upp.

Solintrålningen avgör det totala energiinflödet. En vingård som lutar 30-60 grader och är orienterad mot syd till syd-ost tar emot maximalt med solljus per kvadratmeter.

Absorptionen av solljus avgör hur mycket energi som kan omvandlas till värme i jorden. Ljusa jordar reflekterar mycket solljus, medan mörka jordar absorberar energi som värmer jorden. Denna värme avges sedan långsamt under kvällen och natten.

En tung, vattenrik jord kräver mer energi för att värmas upp än en lätt jord. Lerjordar är alltså trögast och betraktas som "kalla" jordar. Typiska "varma" jordar är sandiga med mörka bergarter, t ex skiffer. Ljusa, kalkstensrika jordar reflekterar så mycket ljus att de kan vara kalla, även om de inte är lerhaliga.