Tyskland anföll Frankrike den 10 maj 1940. Frankrike hade valt fel försvarsstrategi; man satsade på sin förmodat ogenomträngliga Maginot-linje i Vogeserna och höjdryggarna i Lorraine. Denna strategi hade för övrigt kriteserats av en obetydlig officer i infanteriet, Charles de Gaulle, som ville satsa på lättrörliga pansarförband och ett starkt flygvapen.
Charles de Gaulle fick rätt. Den franska armén överrumplades och skingrades.
Redan efter några dagar var motståndet i praktiken uppgivet och den 17 juni skedde en villkorslös kapitulation.
Frankrike var förlorat. Den norra halvan var ockuperad, och den södra ett lydrike under marsalk Petain i Vichy.
Men för Alsace och Lorraine blev ödet än värre. Liksom 1871 införlivades dessa regioner i det tyska riket. Med en svart logik infördes allmän värnplikt i Alsace den 25 augusti 1942. 130 000 unga män från de annekterade områdena tvingades in i Wehrmacht.
De flesta ungdomar, som kallades malgré-nous, "trots oss", skickades till östfronten för att bekämpa Stalin. Det dystra facit blev 40 000 döda och saknade, 30 000 sårade och 10 000 deporterade.
Denna enorma förödmjukelse bidrog till att befrielsen av Alsace skulle bli en symbol för Frankrikes upprättelse. Den man som ledde de franska trupperna till befrielsen var general Leclerc vars minne hyllas på gatskyltar i varje liten by i Alsace. Leclerc var ett kodnamn, han hette egentligen Philippe de Hautecloque och var en av de första som anslöt sig till kretsen kring de Gaulle i London och Nordafrika.
Totalt sett var 25% av trupperna franska, övriga var amerikaner.
Befrielsen av Colmarfickan tog precis 2 månader. Det var kalla månader där tusentals allierade dog i strider, hundratals avled av köldskador och ett halvt dussin medeltida byar jämnades med marken.
De tyska SS-förband som fått Himmlers förtroende att hejda de allierade vid Colmar hade valt Sigolsheim, Kaysersberg och Ammerschwihr som försvarspunkter.
De allierade gick in i Alsace från väster de första dagarna i december 1944. De amerikanska trupperna hade bl a uppgiften att via attackera Colmarfickan från norr.
Via ett snöklätt Col de Bonhomme var man i utkanten av Kaysersberg den 5 december.
Den 7 december säkrade det 1. bataljonen vid 141. regementets 36. division skäligen ostört Sélestat.
Den 2. bataljonen hade gått via Bergheim och Hunawihr slutligen i skydd av mörkret till Riquewihr den 5 december. Här satte man upp regementstaben.
Nu var man bara en kilometer från försvararnas linje. Linjen följde höjdryggen norr om Sigolsheim och Kientzheim. Idag känner vi kullarna som Grand Crulägena Mambourg, Furstentum och Schlossberg. Då kallades de för höjderna 351, 393 respektive 621.
Den 8 december gjordes den första attacken mot Sigolsheim. Det var för tidigt. Även om man tog sig upp och över höjdryggen var förlusterna enorma. Ett helt kompani som ryckte fram mot Sigolsheim fanns sig plötsligt lämnade utan bistånd bland vinstockarna. Man valde att fortsätta in i staden, men ingen överlevde. Hela offensiven fick blåsas av.
Dagarna som följde var de allierade nergrävda kring Mambourg, Furstentum och Grand cru Sporen, då som nu en fantastisk mark för gewurztraminer. Man blev överösta av granater och raketer, handgranater och bajonettattacker.
Den 12 december gjorde ca 600 SS-kadetter en attack från Kaysersberg via skogen Bois de Kientzheim mot Riquewihr. Anfallet slogs ner av stabens sjukvårdare, kockar, sambandssoldater och övriga som kunde komma till undsättning.
Infernot fortsatte oförändrat tills de allierade fick fram franskt pansar. Den 17 december var tiden mogen för franska stridsvagnar att leda befrielsen av Kientzheim. Framryckningen skedde längs det som idag utgör den underbara cykelvägen mellan Kientzheim och Riquewihr. Stridsvagnarna säkrade gapen i stadsmuren och efter en timmes gatustrider var staden fri. Den som idag besöker kan tro att staden aldrig besköts, men över 600 omgångar granater föll över staden den första natten i frihet.
På morgonen den 18 december slog sig fyra franska stridvagnar den kilometerlånga sträckan till Kaysersberg. På eftermiddagen hade garnisonens Gestapo- och SS-soldater tagits tillfånga.
I mörkret på kvällen den 18e december gick amerikanerna in i Ammerschwihr. Eller rättare, det som varit Ammerswihr. Den medeltida byn hade under de gångna veckorna utplånats. Idag finns bara några minnesmärken kvar av den gamla bebyggelsen.
Avståndet från Kientzheim till Sigolsheim är ca 800 meter. Det tog amerikanerna ytterligare 10 dagar av växelvisa framryckningar och reträtter, tills staden slutgiltigt var fri den 28 december. Men då var också Sigolsheim helt, liksom Mittelwihr, Bennwihr, Ammerschwihr och Katzenthal, helt ödelagt.
I markerna kring Furstentum och Mambourg hittas ännu tomhylsor och käkpartier. Dagens innevånare i Sigolsheim kan också berätta hur tyska SS-soldater inkvarterade sig i vinkällarna. Här fick familjerna bevittna hur fanatiska officerare under vapenhot tvingade ut lemlästade soldater att besätta ställningarna för fruktlöst motstånd. Den sista SS-soldaten lämnade Sigolsheim vadande i floden Weiss med två sårade kamrater på ryggen. Han kom tillbaka på besök först 2003.
I Sigolsheim ser man amerikanerna som heroiska befriare. Men i Ammerschwihr talade jag med en äldre dam som hatade amerikanerna för vad de gjort med hennes stad. Som ung flicka fick hon tillbringa dessa helvetiska veckor i vingårdarna och bli vittne till hur hembyn jämnades med marken. Under nätterna tog de sig in i bebyggelsen och sökte skydd i de källare som ännu var hela. Hennes sorg och bitterhet var djup och äkta.
General Leclerc hade uppfyllt sitt löfte om att befria Strassbourg redan den 24e december. Men först den 20e mars lyckades 36e divisionen som första styrka passera gränsen till Tyskland vid Wissembourg i norra Bas-Rhin. Till slut var hela Alsace fritt.
Först den 2 februari 1945 befriades Colmar. Den 5 februari snördes de tyska styrkorna av, och den 9 var departementet Haut-Rhin fritt.
Många av de franska befriarna vilar nu på krigskyrkogården i Sigolsheim. Påfallande många namn är arabiska, en följd av att general Leclerc började bygga upp sin fria franska armé i kolonierna i norra Afrika.
Först den 2 februari 1945 befriades Colmar. Den 5 februari snördes de tyska styrkorna av, och den 9 var departementet Haut-Rhin fritt. Många av de franska befriarna vilar nu på krigskyrkogården i Sigolsheim.
Påfallande många namn är arabiska, en följd av att general Leclerc började bygga upp sin fria franska armé i kolonierna i norra Afrika.
En opinionsundersökning gjord i augusti 1945 visade att amerikanerna håll Tysklands befolkning högre än den franska. En orsak till denna bittra inställning var, enligt vetenskapen, att franska armén inte själva klarat av att inta Colmarfickan.