Grand Crusystemet i Alsace
Historiska vinmarker
I Alsace har man odlat vin sedan romartiden. Det finns dokumenterat att man så tidigt som på 300-talet insåg att vissa vingårdar år efter år gav bättre vin än andra lägen. Samma fenomen hittar vi i Bourgogne, i Rhone, Rheingau och Moseldalen. Bordeaux fick den första systematiska klassificeringen av vinslotten 1855.
Syftet med att lyfta fram vissa vingårdar som bättre än andra är dels att ge konsumenterna en signal om att "Det här kan vara något", men även att sporra och ställa krav på producenterna.
År 1975 fattades beslut om att införa Grand Crusystemet i Alsace. Detta vara alltså bara 13 år efter att Alsace fick sin grundläggande Appellation d'origin controllée.
Systemet är i princip mycket enkelt. Per 2021 har 51 lägen valts ut. De flesat av dessa vingårdar har omnämts som framstående senast under 1300-talet. I grova drag finns det en Grand Cru i var och en av de viktigaste byarna. Dessa omfattar mellan 3,2 ha (Kantzlerberg) och 80,3 ha (Schlossberg). Ett liknande, vingårdsbaserat, system finns i Bourgogne.
En första omgång om 25 lägen fick sin Grand Crustatus 1983. En andra omgång om lika många upphöjdes 1990. Besluten fattades av INAO på rekommendation av en lokal expertgrupp.
Vägledande vid bedömningen var att lägena skulle vara geologiskt homogena och dessutom ha ett etablerat anseende som utmärkt odlingsmark.
Krav på spritt ägande
Man utsåg inte några vingårdar som enbart hade en ägare, lägen som på franska kallas "monopole".
Detta medförde att bl a Clos des Capucins, som ägs av familjen Faller (Domaine Weinbach) inte upphöjdes. Mer sentida monopole som också är diskvalificerade är Clos Windsbuhl (Hunawihr) som ägs av Zind-Humbrecht och Clos Rebberg (Andlau) som ägs av Marc Kreydenweiss.
Fritt val
Vissa av de mest framstående producenterna har valt att inte använda Grand Crubeteckning på några av sina mest välkända viner. Man har av olika skäl, om vilka det redan har skrivits spaltmil, ansett att det egna firmanamnent och etablerade varumärket är lämpligare. I firman Hugels fall anför man dock främst etiska skäl som man bl a utvecklas på sin hemsida.
De "motsträviga" firmorna är:
- Hugel i Riquewihr, vars två topprieslingar Grosse Laüe och Schoelhammer båda kommer från Grand Cru Schoenenbourg. Även Riesling Hugel Estate bygger huvudsakligen på druvor från Grand Cru Schoenenbourg. Gewurztraminer från Grand Cru Sporen säljs som Hugel Estate.
- Leon Beyer i Eguisheim vars Riesling Comtes d'Eguisheim kommer från Grand Cru Pfersigberg, medan Riesling R de BeyeR samt Gewurztraminer Comtes d'Eguisheim är från Grand Cru Eichberg.
- Trimbach i Ribeauvillé vars Clos Ste-Hune kommer från Grand Cru Rosacker, och vars Cuvée Frédéric-Emile görs av druvor från både Grand Cru Geisberg och Grand Cru Osterberg. Trimbach har även en Riesling Grand Cru Geisberg från parceller man arrenderar av byns kloster, samt en Riesling Grand Cru Schlossberg. Både dessa säljs emellertid med en avvikande etikett.
Kaefferkopf är Grand Cru nr 51
INAO upphöjde 2006, det vill säga från 2007 års skörd, Kaefferkopf i Ammerschwihr till Grand Cru. Arealen omfattar 71 ha, vilket bara överträffas av Schlossberg. Vinerna kan antingen säljas med druvbeteckning, eller med enbart vingårdsnamnet Kaefferkopf med 60-80% Gewurztraminer, 10-40% Riesling, 0-10% Muscat och 0-30% Pinot Gris. Ren Muscat får ej säljas som Grand Cru Kaefferkopf.
Varför är systemet kritiserat?
Det finns tre huvudsakliga problem med systemet.
Det första är att många Grand Cru är alldeles för stora. Historiskt var exempelvis GC Sporen ca 4 hektar, men omfattar som Grand Cru hela 22 hektar. Även det ursprungliga läget Brand var en bråkdel av dagens Grand Cru med samma namn. Det gör dels att Grand Crulägena inte bara omfattar de absoluta topplägena, men även att vissa är på tok för heterogena.
Ett annat problem är vissa lägen helt enkelt bevisat att de förtjänar status som Grand Cru. Givetvis kan det bero på att det saknats framstående producenter som "tar tag i" vingården. Men har någon någonsin druckit ett riktigt stort vin från Ollwiller, Prealatenberg eller Winzenberg?
Detta talar för Grand Crusystemet
Alla system som skall vara någorlunda enhetliga och begripliga blir överförenklingar. Grand Crusystemet är naturligtvis inget undantag.
Men när man fått skaffat sig en del erfarenhet kan man ändå konstatera att:
- Inom en viss producents produktlinje är Grand Cruvinerna oftast de mest karaktärsfulla
- Få producenter lyckas göra intetsägande viner från sina Grand Crumarker
- Prissättningen är relativt sett korrekt, i så motto att en förhållandevis medelmåttig Grand Cru inte är dyrare än en ovanligt bra generisk Alsace Riesling.
- Grand Crussystemet lyfter fram betydelsen av terroir inom regionen