Alsace wine

Terroir och vin

På vogesernas sluttningar

De flesta förnäma växtplatserna finns på kullarna och utlöparna mellan de två geologiska förkastningarna. Här finns täta nätverk av sprickor och förskjutningar i alla dimensioner som skapar en geologisk mosaik i skalan 100-tals meter. Det tunna jordtäcket ovanpå de gamla bergarterna består av vittringsprodukter som bildats på plats, rasat nedför sluttningarna eller flyttats omkring av vind och vatten.

Kullarna på utlöparna ger bästa vinet

Bilden i sidhuvudet visar tydligt hur utlöparna är formade. Denna bild är tagen norrifrån mot samhället Ammerswihr. Den centrala vingården är Kaefferkopf. Till vänster (öster) skymtar byn Katzenthal.

Utlöparnas övre delar består av granit, mitt på sluttningen finns sandsten, muschelkalk och märgelrika bergarter. Slätten består av avlagringar, i just detta fall material som förts med floden Weiss.

Kartan visar den mest berömda delen av hjärtat av Alsace. Här markeras var Grand Cru-lägen från de geologiska epoker är belägna. Geologiskt likartade lägen har fått samma färg.

På berggrund från trias och jura kan vi identifiera tre huvudtyper av marker; kalkrika, en mellangrupp samt en kalkfattig grupp. Grundregel är att ju mer lättvittrad kalksten som marken innehåller, ju högre blir syra i musten. Med hög syra kan druvorna plockas sent och får då såväl komplexitet som lagringspotential.

Kalk ger syra

Muschelkalk och annan kalksten bidrar med elegans, stramhet och citrusaromer. Flera absoluta topplägen är kalkrika, t ex Rosacker (Hunawihr) som innefattar den legendariska Clos Sainte Hune. Även Geisberg och Osterberg (Ribeauvillé) samt Altenberg (Bergheim) kan räknas hit.

Märgel ger kraft

I mellangruppen med märgel, kalkrik sandsten och ibland gips finns Schoenenbourg (Riquewihr), Kirchberg (Ribeauvillé) och Kanzlerberg (Bergheim). Här kombineras kropp med finess. Man får kraftfulla och strukturerade viner med grapefruktaromer, mineral och en mycket speciell och klädsam kärvhet.

När kalken inte räcker

På de kalkfattiga lägena, t ex Froehn (Zellenberg) och Sporen (Riquewihr) blir syran lägre och Rieslingvinerna får inte maximal finess. Här blir Gewurztraminer bäst.

Oligocena konglomerat ger osäker skörd

Även den kalkrika märgeln från oligocen tid ger rieslingviner med både syra och kropp. En olägenhet är dock att den mjuka bergarten vittrar till "kalla" lerjordar. Kalla jordar kräver mycket solenergi för att värmas upp. Här fordras soligt och torrt väder under mognadsperioden för att undgå röta i vinklasarna.

Framträdande Grand Cru-lägen är Sonnenglanz (Beblenheim), Mandelberg (Mittelwihr), och Mambourg (Sigolsheim).

Granit ger charm och rondör

Flera Grand Cru vilar också på den granitiska berggrunden, alldeles ovanför och väster om förkastningszonen. Granit är hårt och vittrar inte till lerjord. Dräneringen är därför utmärkt, och den lätta jorden värms effektivt upp av solen, även under hösten. Kvaliten påverkas inte negativt av måttlig nederbörd och temperatur, och vinerna blir bäst under normalår.